Uppenbarelsen

Hon står där med ryggen mot det som varit.

Klänningen bär spår av livet –

Färger som minnen vackra och jobbiga,

Lager av allt hon burit.

Men nu – händerna sträcks ut.

Det mörka som tyngt rinner av.

Sårbarheten får flöda fritt, och i samma stund blir den till styrka.

Stjärnstoft sprider sig som en insikt.

Inte från ovan, utan från djupet inom.

Hon ser klart nu.

Det mörka tillhör dåtiden.

Framför henne – en ny väg.

Inte perfekt. Men hennes.

Och det hon söker?

Det har alltid funnits där.

Inuti!